Ikväll slog det mig plötsligt att det inte alls är så bra att jag ska jobba fredag och lördag, jag tackade ja direkt och tyckte att gud vad bra att hinna tjäna lite extra pengar. Fast nu börjar jag inse jag inte alls vill. På fredag kommer nog Terje och då vill jag träffa honom och hjälpa till att fixa flyttlasset så vi gemensamt kan se till att allt viktigt kommer med. Sen flyttar jag för guds skull tidigt på söndag morgon - och istället för mysmiddag och kvalitetstid med familjen så ska jag servera mat?
Jag tror verkligen att jag måste ringa Johan imorgon och avboka det där. Det är skitsynd - jag vill jobba och jag vill tjäna lite pengar. Men jag är hellre fattigt om jag får vara med folk jag älskar. "Lever på luft & kärlek" sa mamma om mig redan när jag var liten, och jag tror det håller i sig. & jag vet att om jag går till jobbet kommer jag antaligen - mesig som jag är - vara gråtfärdig hela tiden och sen helt knäckt på söndag för att det kommer känns som jag åker utan att ha hunnit säga hejdå ordentligt.

Nej usch, det börjar kännas nu att jag ska åka ifrån alla. Det börjar dessutom känns av ordentligt att jag inte träffat Terje på länge. Saknad saknad. Min älskling som jag saknar så nu och så familj och vänner som jag kommer sakna så om en vecka när jag har åkt.
Jag vill ta vara så sista tiden hemma i mitt Malung, och samtidigt kan jag knappt bärga mig tills jag är på Åland, med min älskling, i vårt nya hus redo att börja fixa.
Jag vet att jag gör rätt som flyttar och jag vet att jag varken vill eller borde bo hos mina föräldrar hur länge som helst. Jag vet att allt kommer lösa sig och jag ser fram emot mitt "nya" liv. Men jag får gråta ändå, och det får vara jobbigt fast det är rätt. Imorgon gäller nya friska tag och även nu ikväll mitt i floder av tårar av längtan och saknad så kan jag inte låta bli att också känna mig ivrig och glad.
Det kommer lösa sig, för det gör det alltid.
Jag kommer att klara mig, för det gör jag alltid. & jag kommer klara mig jäkligt bra dessutom.