Det är nog så att ju oftare jag uppdatera, desto tråkigare har jag.
Tredje gången idag.

Det är nog bra att jag tränar på att vara ensam, för herregud jag är inte bra på det. Jag försöker tycka att det känns bra och trevligt, skönt med lite egentid och hela köret. Men jag är inte van vid egentid. Min egentid har jag alltid delat med någon - och jag tyckte om att ha det så.
Och jag tycker inte om de här faserna man går igenom, jag tycker inte om känslorna och jag tycker inte om att jag så ofta inte känner igen mig själv.  
Jag har drabbats av minnesförlust. Ibland söker sig mina tankar till minnen, som bara för att plåga mig själv, men vet ni? De finns nästan inte kvar. Det tycks att aktiverats någon försvarsmekanism som gör att jag inte minns hans röst. Som gör att när jag försöker se tillbaka på de senaste fyra åren, så ser jag inte mycket. Jag ser glimtar av mig, men helheten fattas.
Och på något vis har jag bara intalat mig själv att allt är bra, så nu vet jag inte ens längre om det faktiskt är bra eller om det bara är ett envist eko som slår mellan väggarna i bröstkorgen och på något vis växer sig starkare helt utan minst lilla nya ljudvåg.

Äh, jag fattar inte så mycket, kan vi väl säga. Och för varje dag som går förstår jag desto mindre. Speciellt med tanke på att om två veckor slutar mitt sommarjobb och jag har ingen aning om framtiden. Jag kan inte bara sitta här och samtidigt finns det inte kraft att göra något annat. Tänker så mycket och gör så lite.
Kanske bara köpa en enkelbiljett till okänd destination och se vad som händer.

Jag måste göra en ny spellista också. Har alla låtar fått en ny innebörd, eller är det bara jag? Är det världen eller jag som inte är sig lik?

Något mer jag kanske borde göra? Sluta skriva. Nu.