Jag satt och tryckte på den där "spåkulan" de har på facebook, som ger små råd utifrån informationen på ens profil - och eftersom det står att jag är singel så ploppar det ju ideligen upp förutsägelser i stil med att Mr. Right finns i min närhet.
Det är det alla kvinnor ska vilja, eller hur? Borde jag kanske inte i alla fall i smyg önska att en snäll, omtänksam och rolig man skulle upptäcka mig? Vilja ha mig?
Och jo, visst. Om någon skulle vilja ha mig, så ta mig. Men då är det fan retur som gäller nästa morgon, och inga jäkla känslor.
Jag kanske inte är glad att jag är singel, för det är ovant och konstig och framför allt för att jag älskade personen som lämnade mig. Men nu finns han inte kvar, det är knappt så att jag gör det. Försöker lista ut vem jag är och vad jag gör - och irriterande nog upptäcker jag något nytt om mig själv bara av att skriva i min egen blogg. Åh fan, tänker jag när jag läser några ihoptussade rader. Är det så jag känner? Fast sen suddar jag det oftast, för det ploppar upp någon ny känsla som inte stämmer med det som står så jag blir bara förvirrad och ger upp.

Det här kanske inte heller stämmer. Vad vet jag?

Jag har en affärsidé på gång här. Några snygga och snälla karlar som ska gå att hyra (jo jag vet att sånt redan finns, men lyssna klart). Deras uppgift ska vara att kramas, kyssa ens panna, stryka över håret och framför allt säga allt kommer att bli bra. Eller förresten, en till uppgift: Att sova intill. Jag menar, jag har provat det här med att sova ensam en stund nu. Jag gillar det inte. Det fina med att sova var ju att krypa ihop i en famn och slappna av i den fullständiga förvissningen om att man var trygg. Så nu har det här med att sova tappat charmen tycker jag, vilket gör att jag inte kan somna förens jag är så trött att jag däckar vilket ledar till att jag alltid är trött.
Så, när någon dragit igång det här företaget, så ring mig.

Dags att sluta skriva, ärligt talat var det aldrig ens dags att börja.

PS. Jag är inte fullt så dum i huvudet som jag låter.