Fortfarande vaken, känner mig något lugnare nu men fortfarande pirrar det till i magen så fort jag tänker på allt som ska hända.
Är så nervös, lycklig och förväntansfull. Jag trodde aldrig att det här skulle hända - att de skulle vilja anställa mig? Hela grejen är för bra för att vara sann och jag känner verkligen att det är nu det börjar. Det senaste halvåret har jag bara blivit mer och mer förberedd för det här och nu gäller det!

Jag kommer flytta, själv. För första gången i mitt liv åker jag iväg på egen hand och inte till falun eller något annan som jag först trodde - utan till Spanien. Det jag drömt om på håll i så många år, alltid sagt att jag har velat med det har aldrig passat. Men vet ni? Jag kommer aldrig bli mer redo än såhär och den här chansen kommer antagligen inte att serveras på silverfat om och om igen, så jag kör. Det känns skitläskigt, en ansökan som jag spontant drog iväg i mitt desperata behov av NÅGOT och pötsligt sitter jag här, utvald bland mängder av sökande. Jag tror på mig själv, jag tror att jag fixar det här och jag tror att det kommer bli en underbar, tuff och lärorik upplevelse. Jag kommer sakna alla och jag kommer känna mig minst på jorden till och från, men det är okej.

Ser fram emot det här nya yrket, det nya landet och den nya erfarenheten. Ser fram emot mitt liv, och det startar nu.