Vad jag saknar de där nätterna när jag kom hem från jobbet runt halv fyra och möttes av min älskling som släpat sig upp - ofta till och med för att möta mig på jobbet. Vi lagade nattmat, öppnade en vinflaska och spenderade timme efter timme med att bara sitta och prata, någon gång hann klockan bli åtta på morgonen innan vi la oss.
Eller de spontana promenaderna, strandmyset . När vi kostade på oss fina sängklader och drog ihop sängarna till en dubbelsäng som blev helt fluffig i rött och lila, sen spenderade vi alla molniga lediga dagar med att se på serier där. Nättera på balkongen, med tända ljus, havet långt bort och trafiken sorlande i bakgrunden. Laga mat tillsammans - de otaliga pasträtterna när ekonomin tröt men uppiggat av de billiga vinerna som jag lärde honom att tycka om.

Kort sagt så saknar jag spanien men framför allt saknar jag min älskling, att ha honom nära och dela vardag. Nu är det inte länge kvar och sen är vi där igen; på en ny plats, i ett litet boende och med begränsade resurser, tillsammans! Vad mer kan man begära?